Ljunghedar har en mer än 5000 år lång historia i Norden, från de första ljungplantorna som vandrade in efter senaste istiden till idag. Det finns goda skäl att anta att ljunghedar existerade långt innan människans ankomst, tack vare spontana bränder och vilda växtätare som till exempel jättehjort, så kallade megaherbivorer.
Forntida bönders svedjebruk och betesdrift bidrog senare till att hålla ljunghedarna öppna och även utvidga dem. De historiska ljunghedarna kan antas ha innefattat många olika livsmiljöer i ett dynamiskt landskap format av eld, bete och småskalig odling, vilket gav förutsättningar för en hög artrikedom.
Bränning av ljunghedar är en traditionell skötselmetod. Syftet är att föryngra ljungen och få ett bättre bete. Ljung har historiskt utgjort ett viktigt vinterbete, främst i kustnära trakter med milt klimat och lite snö. I Bohuslän och Norge har även slåtter av ljung förekommit.
Under senare halvan av 1800-talet och början av 1900-talet förändrades förutsättningarna för jordbruket, med nya redskap, nya brukningsmetoder och tillgång till handelsgödsel. Ljunghedarna blev därmed inte lika ekonomiskt intressanta och stora arealer planterades med skog, odlades upp eller lämnades att växa igen.
I slutet av av 1800-talet uppskattas att hedarna hade en geografisk utbredning på cirka 500 000 hektar i södra Sverige. Vid en kartering på 1980-talet visade sig endast cirka 2000 hektar finnas kvar. Omkring 99 procent av de ljunghedar som en gång fanns har alltså försvunnit och tillbakagången har fortsatt även efter 1980-talet, främst på grund av upphört bete och igenväxning.
För att motverka denna tillbakagång av ljunghedar i Sverige upprättade Naturvårdsverket år 2022 ett nationellt åtgärdsprogram (ÅGP) för ljunghed. Life-projektet Heath LIFE är en följd av detta program.